"Well hello there, you're back again"

Dagen har varit bra och dålig på samma gång. Även fast jag har gjort roliga grejer så försvann bara klumpen jag har haft i magen tillfälligt. Den där klumpen som är som en sten, med armar och ben, som slår, sparkar och sliter i allt den får tag på invändigt.

Men värst är inte stenen. Det är vännerna han har boendes i mitt huvud. Vännerna som försöker intala mig att jag inte är ett getöra värd och att jag bör skämmas över mig själv. Monstren som försöker intala mig att jag bör låsa in mitt fula tryne och bevara resten av omvärlden min patetiska existens - då jag varken är till någon nytta eller någon glädje för någon annan.

Sen bör Mr. Ångest vara lite av en vardagsmat för mig vid det här laget. Men jag vänjer mig aldrig då han är lika trovärdig varenda jävla gång. Och jag börjar bli less på att kämpa nu, även om tillfällena är betydligt färre än förut.

Vilket gör det hela ännu mer frustrerande. Jag bör nämligen vara herren på täppan nu. Varför krigar vi fortfarande?

RSS 2.0