"Dag 3 - Mina största laster"


Mina största laster är min sjukdom. Dom som känner mig vet redan det. 

Jag blev iallafall diagnoserad när jag var 17 år. Då måttade dom även att jag hade varit sjuk sen 10 års åldern. 

Men jag fick iallafall allting på papper när jag var 17 och fick se det hela på svart och vitt -  att jag led av svåraste gradens depression. Jag hade fått sjukdomen, vilket innebar att kroppen inte längre producerade vissa ämnen. Ämnen som får oss att kunna tänka positivt, se utvägar och känna hopp. Åh kan man inte göra de så kommer man tillslut till en punkt där man inte vill leva. Mer behöver jag inte säga. 

Jag fick iallafall effektiv hjälp av både läkare, psykolog och kurator i ett års tid. Vilket innebar 4 besök i veckan. Och pappa skjutsade mig och såg till att jag tog mig in på varenda besök, varenda gång. 

Jag fick för övrigt medeciner som till en början fick mig att må mycket mycket sämre. Mediciner som först gick åt motsatt håll innan det gick åt rätt håll. Bara det gjorde att jag nästan gav upp. Det tog två månader innan det började lätta. Dom fick mig även att spy och svimma som gräddet på moset. 

Sen är de en lång historia på en mycket lång väg. Så det var tur jag hade vänner och familj som hjälpte mig på alla tänkbara möjliga sätt. Det hade aldrig gått annars. 

Jag lider fortfarande av depression. Kroniskt. Det innebär att de kommer i vågor och att jag alltid har små bieffekter i vardaliga saker. Men det är inget som syns eller påverkar mig i övrigt. Sen har jag laster som kommer i värre perioder och dom påverkar lite större, men som tur var är dom inte där jämt. Men här kommer mina största laster: 

● Jag blir extremt lätt trött
● Jag har både generell och panikångest
● Jag har mardrömmar
● Jag lider även av beslutångest. små lätta val för andra kan vara gigantiska för mig
● Min kropp kan fortfarande inte producera ämnet själv
● Jag överanalyserar det mesta
● Större förändringar är jätte jobbigt för mig psykiskt då jag är en rutin människa
● Jag har jätte svårt att slappna av då jag alltid känner en mindre oro, utan att kunna svara på varför. 

Och så vidare. Sen ifall man slänger upp det sådär så ser jag verkligen inte ut att vara en rolig människa. Men allt de där har även fört med sig bra saker. Sen har det gått 6 år sedan jag fick diagnosen. Så jag tacklar allting där ovanför väldigt bra. Så dom allra flesta gånger kan jag lugna mig själv. Jag kan föra en inre dialog med mig själv och komma fram till att det bara är hjärnspöken som får mig att känna den där oron, ångesten och den där rastlösheten. 

Sen har jag inte dom där lasterna jämt, långt ifrån. Det går i vågor och märks för det mesta aldrig utåt när jag lider av det. För jag sköter jobb och lever precis som alla andra. Skillnaden är väl att jag tänker mycket mer. På allt. 

I övrigt är jag en glad, humoristisk tjej som oftast bär upp alla andra. Sen tar jag livet med en klackspark och har lärt mig under dom här åren vad som betyder någonting. Så folk som tar mer energi en vad dom ger skiter jag i, och det underbara och rogivande ligger i små och vardsliga saker. 

Och jag älskar min familj och mina vänner. Jag älskar min pojkvän som är den mest stöttande människan jag har mött. Jag älskar mina djur. Jag älskar naturen. Skogen. Havet. 

Jag älskar kort och gott mitt liv och jag försöker leva det på bästa möjliga sätt. Och alla har vi laster. Men låt dom aldrig hindra er från att vara den ni vill vara. 

Ta hand om er och var rädd om det som får erat liv underbart ♡. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0