"Panikångest och hjälplöshet"

Sillen är fortfarande skadad. Min klippa. Mannen i mitt liv med stort M (förlåt Filip). Den fyrbenta indviden som räddade mitt liv för 11 år sedan. Då jag kände mig ensam, trasig och bar på självmordstankar. Mina närstående vet hur viktig han är för mig och hur viktig han alltid har varit.
 
Därför blir jag lite besviken över att jag åter igen känner mig ensam. Vilket jag såklart inte är. Jag har världens finaste sambo och familj. Men det finns vänner som jag varken har sett skymten av eller hört ifrån. Medan man själv har stöttat dom i alla väder. Och självklart är det frustrerande när man själv gör allt för dom. 
 
Så ja, jag blir ledsen. På riktigt. Även fast jag inte visar det så mycket. Men det känns. Vart är dom när jag sitter här och har ångest för att min häst kanske står och bär på en kronisk skada. Och vad är oddsen för det? - ja det vet vi inte. Vi vet faktiskt inte mycket just nu och det driver mig till vansinne. Jag vet att skadan troligast beror på ett olycksfall som hände ett par veckor innan hältan kom. Därav är chanserna alldeles för stora att skadan även kan vara kronisk nu. Så nej, jag mår inte bra. Paniken att kanske aldrig mer få uppleva hans galopp, eller höra hans små grymtningar när han tycker att det börjar bli jobbigt. Jag håller på att gå sönder. På riktigt. Det är alldeles för mycket "tänk om" och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det. 
 
Så det är tur att jag har min familj iallafall. Och Irja och Dunken. Dom får mig att tänka på annat och dom lyssnar på alla oroligheter jag bär på och försöker få mig att må bättre. Så all kärlek till dom. Sen bär jag en stor kärlek till hela järnäs. Jag känner mig lugnare där. 
 
Hur som. Jag vill bara att han ska bli bra. Min fina fina kille. Han förtjänar det allra bästa och just nu är det så fruktansvärt satans jävla synd om honom. Han bara står där och förstår inte varför han inte får vara med dom andra. Och jag behöver bara gå in i stallet för att få en stor klump i magen när jag ser honom. Och panikångesten är där så fort jag sätter mig i bilen och är påväg hem. Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös och jag hatar det. Jag hatar allt det här. Jag hatar hela jävla situationen. Jag hatar att inte kunna göra mer.  
 
Så jag skulle nog behöva smärtstillande jag också. För hjärtat. För det skriker och jag vet inte hur jag ska tysta det.


Kommentarer
Maria

❤❤❤

2016-06-28 @ 23:48:08


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0