" you may see me struggle, but you will never see me quit"


Mår inget vidare. Varken psykiskt eller fysiskt. Jag har en skadad häst, trasig fot och ett ångestfyllt inre. Sen att min hals är som en taggtråd är som grädde på moset. Det värsta av allt är att jag inte kan göra någonting åt det. 

Jag känner mig bara liten, otillräcklig och allmänt trasig. Som att jag har tappat delar av mig själv, typ. 

Jaja. Det är bara att fortsätta kriga. Men självklart är det svårt att hantera den ångest det var så länge sedan man hade. För den generella ångesten har jag koll på, för den är som alltid där på något vis, i alla val jag gör. Men panikångesten är inte alls lika inbodd i mig längre, och det gör det hela svårare. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0