"Well hello there, you're back again"

Dagen har varit bra och dålig på samma gång. Även fast jag har gjort roliga grejer så försvann bara klumpen jag har haft i magen tillfälligt. Den där klumpen som är som en sten, med armar och ben, som slår, sparkar och sliter i allt den får tag på invändigt.

Men värst är inte stenen. Det är vännerna han har boendes i mitt huvud. Vännerna som försöker intala mig att jag inte är ett getöra värd och att jag bör skämmas över mig själv. Monstren som försöker intala mig att jag bör låsa in mitt fula tryne och bevara resten av omvärlden min patetiska existens - då jag varken är till någon nytta eller någon glädje för någon annan.

Sen bör Mr. Ångest vara lite av en vardagsmat för mig vid det här laget. Men jag vänjer mig aldrig då han är lika trovärdig varenda jävla gång. Och jag börjar bli less på att kämpa nu, även om tillfällena är betydligt färre än förut.

Vilket gör det hela ännu mer frustrerande. Jag bör nämligen vara herren på täppan nu. Varför krigar vi fortfarande?

"När man går in på frugans blogg och läser det här"


"Tacksam för att jag har denna helt underbara makalösa människa i mitt liv! Det har gått drygt ett år nu sen vi lärde känna varandra och det har hunnit hända en hel del under tiden.. Vi har skrattat, gråtit, ätit (vräkt en hel del godis), deppat, festat, varit galna & impulsiva, hatat människor, älskat människor, hatat livet, älskat livet.. U name it. utan henne vet jag inte vart jag hade varit idag eller hur mitt liv hade sett ut, jag är så sjukt tacksam som har fått lära känna henne & som har henne vid min sida. Alltid. Oavsett. Hon har fått stå ut med mycket & får fortfarande göra det till o från tyvärr, hon säger vad hon tycker och jag lyssnar inte alltid på henne vilket jag borde göra vid det här laget och hon hatar när jag kommer hem till henne och är på rethumör och retas med henne (även om hon är dyngförkyld) men står ut med det ändå. Hon är en klippa, jag har henne att tacka för allt det senaste året & jag skulle dö för henne. 

Tack för att du finns min älskade vän!"

Och då jag är lika känslig som en hormonbombad gravid just nu, så gråter jag självklart floder i skrivande stund. Första gången jag läste texten så var vi på förlossningen. Även då grät jag en skvätt. Sen började hon "skrika" att hon minsann inte skulle föda något barn. Vilket hände rätt många gånger under dom där tre dagarna vi var där. 

Men! Vilken jävla fru, bästa kompis och högra hand jag har. Jag menar, efter ett år där vi näst intill har suttit ihop, hamnar jag i förlossningen med henne. Åh ser en unge komma ut från ett ställe som inte bör vara möjligt för en unge att komma ut ens. Jag menar, hur många människor skapar en sådan relation på ett år? Men folk har nog rätt om oss.  Vi är inte riktigt kloka. Våren vänskap är något utöver de vanliga och de finns absolut ingenting som skulle kunna skilja på oss. 

För vi är så lika men samtidigt så olika. Därav kommer vi alltid att kompensera varandra på ett perfekt sätt. Åh jag må ha Filip, min man. Men hon kommer alltid att vara min fru den här kvinnan. 

Och vi kanske inte delar samma blod. Men hon och lillan är familj för mig. Och jag skulle ta en kula för dom varje dag i veckan. Så det så ♡.

"välkommen.."



"Filip Asplund - The love of my life"


Hur, var, när träffades ni? Hur fungerar de när ni bor så långt ifrån varandra? Är de inte svårt att lita på varandra? Och jada, jada, jada. 

》♡ Första gången jag träffade Filip var nyårsnatten från 2014 till 2015. Han var rätt full och jag hade jätte svårt att tyda hans värmländska. Vi skakade hand men jag uppfattade aldrig hans namn. 

》♡ Andra gången jag träffade honom var i somras. Sjätte juli för att vara exakt. Jag såg fram emot en lugn kväll i soffan då de regnade ute. Men Sammy ringde och bjöd med Sanne och mig ut på en båttur för att grilla. Jag stenvägrade och Sanne tjatade tills jag gav upp. Så jag for sur, bitter och allmänt otaggad till båthamnen. Där vi mötte upp Sammy och ett flertal andra. Bland annat Filip. 

》♡ Sen ska jag inte gå in på detaljer. Men från den tionde juli så har de varit han och jag. Åh jag kommer aldrig att glömma det datumet. Någonsin.

》♡ Sen att bo 80 mil ifrån varandra och behöva planera in i minsta detalj för att kunna träffas, de är jätte jobbigt och sjukt krävande. Ett rent helvete faktiskt. Man vill ju ha varandra nära och få somna och vakna upp bredvid varandra. Sen har vi det här med saknaden, saknaden som gör så fruktansvärt ont. För det är något som jag gör hela tiden, saknar honom. Varje sekund av varje dag. Hela tiden. Dag som natt. 

》♡  Sen finns de ingen människa som jag någonsin har litat på, som jag litar på Filip. Mitt förtroende och min tillit till honom är enormt. Vi kan prata om allt och direkt vi har någon fundering så frågar vi. Därav är de aldrig några frågetecken. Sen tar vi hänsyn till varandra oavsett vad vi gör. Så nej. Avståndet har ingenting med förtroende och tillit att göra. 

》♡ Är man med rätt person så ska man aldrig behöva vara orolig. Åh det behöver jag inte. För Filip är den mest fantastiska och godhjärtade människan jag vet. Åh jag är så lyckligt lottad som får dela mitt liv med honom. 

》♡ Så kort sagt. Älskar man någon och de är rätt,  så får man det att fungera. Vare sig de är under samma tak eller 80 mil ifrån varandra. Åh kan man inte lita på varandra, då är de nog inte rätt heller. 

"Frustrationen är enorm"


Såhär såg de ut för mig en morgon när jag körde till jobbet. Jag älskar det samtidigt som jag hatar de. 

Men allting känns som en dimma just nu. Jag vet vad jag har och vart jag har de. Men jag ser de inte riktigt i all stress.

Så jag känner mig så oerhört lycklig och glad. Samtidigt som jag har en konstig känsla långt ner i magen. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Får ständigt påminna mig själv att jag inte behöver känna någon oro. Men de är tillbaka lika snabbt igen och jag får börja om från början.  

Jag antar att de sitter i ryggraden som någon typ av överlevnadsmekanism..

"Man skulle kunna tro att vissa inte gör något annat än att spy skit"

På slutet har det varit en jävla massa varför... - varför hit och varför dit. Folk som har dumförklarat mig och påpekat saker dom anser är rätt. Antytt och tagit för givet. 
 
Men saken är den att jag aldrig har varit bra på att följa normer, eller följa samhället i överlag. Jag är inte duktig på att hålla med när jag tycker tvärtom, jag suger på att hålla käften när jag bör, jag följer aldrig strömmar och jag håller sällan inne med känslor. 
 
Så det är tur är att jag med åren har skapat mig en riktig idiot tollerans. Mycket rinner av mig, som om jag vore en gås. Sen utnyttjar jag mycket till att få saker och ting gjorda. Som en slags trigger. Men det finns gränser. När folk lägger sig i saker dom inte har ett piss med att göra, anser saker om grejer dom inte kan ett piss/skit/dugg om, eller när folk ger sig på individer som jag bryr mig om och älskar... ja då ni, då är tolleransen inte lika hög längre. 
 
Sen må jag ha ett trassligt liv, vara missförstådd, komplicerad och dittan samt dattan. Men jag sköter mitt, skiter i andras och mår nog bättre än dom flesta individer som inte har något annat för sig än att skvallra, söka drama och agera ett nyhetsflöde med ben och stor käft. För jag tycker faktiskt synd om er, att ni inte har något viktigare i livet att lägga energin på. Att era liv är så ointressanta, så att prata om andras liv är roligare än att leva era egna. 
 
Och klämde jag någon på tårna så ber jag inte om ursäkt. Bara för att klargöra det. Peace out och get a life ♥. 

"Saker och ting har en förmåga att vända på en femöring"

Jag saknar att blogga. Jag behöver blogga. Prata med ingen, skriva till alla. Ventilera av mig. Bara dumpa allting. Hamna i en annan sorts bubbla. Men ändå kan jag inte. Har läst igenom mina arkiv. Jag kunde formulera orden, uttrycka mig, få fram en mening utan att ens behöva skriva den. Så frågan är, kan man bli totalt värdelös på att skriva? Bara sådär, från ingenstans? 
 
För det spelar ingen roll hur länge jag sitter, jag kan varken formulera mina tankar eller känslor. Allt blir som en ända suddig massa. Ett totalt jävla blurr. Samtidigt som jag inte känner någonting alls och allt på samma gång. 
 
Logiken är som bortblåst. Fattar ingenting och vill inte förstå det. Samtidigt som jag vill ha svar på alla tankar jag har, som jag varken tänker eller funderar på. Så, det är väl bara att lägga in sig på psyket kanske. 
 
Skjut mäh. 

"2015 kunde ha fått en bättre start"

Jag önskar att jag var en odödlig optimist. Att jag skulle kunna stå i helvetes lågor och endå tro att jag skulle kunna ta mig till himlen. 
 
Men så är det inte. Därav är dagarna just nu fyllda av oro medan nätterna är fyllda av mardrömmar. Är så less på denna sjukdom och att jag inte ska kunna leva ett normalt liv. Skolan är åt helvete och bara tanken på pengar ger mig magknip. Det här är som att vara tillbaka i sista året av gymnasiet, koncentrationen är som bortblåst och att ta sig upp från sängen är som att bestiga mount everest. 
 
Men jag hoppas att min älskade Andre har rätt, att allt kommer att ordna sig. Med hans hjälp bör jag klara av vad som helst. 

"One of those days"

Idag är saker extra hjärtskärande. Jag känner mig extra liten och ångesten har alldeles strax gnagt sig igenom bröstkorgen på mig. 
 
Ni som beundrat min styrka, jag undrar vad ni tänker om mig nu. 

"Sen en tid tillbaka"

Jag känner inte för att dö när jag hör hans namn längre. Jag börjar inte gråta när jag bläddrar igenom mina bilder och han dyker upp. Jag kan säga att det inte är vi längre, utan att vilja slita ut mitt hjärta under meningen. Jag kan planera min framtid utan att bli självmordsbenägen över att han inte kommer att vara i den. 
 
Jag har accepterat, men det förändrar inte faktan vad jag egentligen känner och det är nästan värre. Nu är det bara tomt, ihåligt och skavande. Som ett amputerat ben. Man lever men kommer aldrig att kunna gå normalt igen.  

"Fall in love when you're ready, not when you're lonley"

Vill börja med att tacka alla som trots min brist på uppdatering, fortfarande tittar in här varje dag. Ni är tappra och jag kan meddela att jag får mitt internet någon gång i veckan, då blir det självklart andra bullar.
 
Utöver det har det varit kaos med mycket. Både i huvudet och i livet i sig. Men jag har mått bra. Fantastiskt bra faktiskt. För efter en pissig start på 2014, där folk har visat sina äkta färger, svart, svart, svart. Så har jag även fått se dom som strålar i guld och diamanter.
 
Men framförallt så är jag ensam och jag är stark, jag mår bra och jag trivs. Jag tycker faktiskt synd om folk som inte klarar av att vara själva. Som är beroende av att få bekräftelse av andra. Som efter ett förhållande kastar sig in i något nytt, i ren desperation. Bara för att tanken på att leva "ensamma" skrämmer skiten ur dom.
 
Folk som blir utnyttjade för sex för att dom är så naiva och behöver närhet av någon, vem som helst. Så länge dom känner sig behövda. Men den personen som gav dom några timmar av självförtroende, tar även med sig den då dom går. Utan ett ord.
 
Jag vet även att man aldrig kan få ett förhållande att fungera ifall man inte älskar sig själv. Så jag önskar att alla trasiga små själar, bara kunde inse att det faktiskt är vackert att lära sig att stå på två egna ben. Det är vackert att våga vara stark och att det är vackert att våga vara emsam. Sen en tanke, hur ska vi kunna vara med någon annan ifall vi inte kan vara själva?
 
Men misstolka mig inte. Självklart ska man vara i förhållanden och självklart ska man ligga, det är hälsosamt och skönt, när det är av rätt anledningar.
 
Som sagt - "Fall in love when you're ready, not when you're lonley". Ingen ska behöva någon annan för att känna sig betydelsefulla. För det är alla, helt av sig själva. Sen är det lättare sagt en gjort. I know that, jag har också sämre dagar. Då är det tur att jag har vänner, familj och djur som ger mig all den kärlek och bekräftelse som jag behöver, för att förstå att jag duger och har betydelse.
 
Så kärlek till er alla och jag hoppas att ni får en underbar alla hjärtans dag. Vare sig ni firar den på gymmet, själva, med en partner, en dejt, vänner eller familj.

"Ibland önskar jag att jag hade en Gud"

Jag vet och känner många som är religiösa. Så jag vill redan nu klargöra att jag inte vill "kränka" någon eller kliva på några tår.
 
Det är en person som jag har en lektion i veckan med. Hon är kraftigt religiös, kristen närmare bestämt. Så just nu som mina dagar ser ut, så är jag lite avundsjuk på henne och hennes tro. Hon känner aldrig oro, bär aldrig ångest eller känner förvirring. För hon är fast beslutsam om att Gud håller hennes rygg och har en klar väg åt henne. Går saker inte som hon trodde att dom skulle göra så accepterar hon det utan att titta tillbaka. För det var inte vad Gud hade tänkt sig för henne helt enkelt. Så hon fortsätter göra sitt bästa och tänker inte mer på det.
 
Jag menar inte att religioner löser alla problem. Jag tycker att dom kan orsakar fler än vad dom löser och kan göra människor helt blinda ifrån "verkligheten". Men det är min åsikt. Men det ändrar inte att det skulle vara skönt att ha någonting tro på när allting annat känns meningslöst.
 
För jag är en djup människa med mycket inombords. Jag bär mycket i "ryggsäcken" och tänker för halva Västerbotten varje gång jag sitter tyst, bland annat. Redan i lågstadiet när mina klasskamrater var ute och lekte i sandlådan fick jag strikta order av våra lärare att inte övertänka saker. Vilket alltid har varit helt omöjligt för mig.
 
Redan som 8 åring hamnade jag i min första depression för att jag tänkte på saker som min lilla kropp och mitt lilla hjärta inte klarade av. Så jag blir avundsjuk på henne, bland annat. För att hon slipper bära på det där, för hon är så fast beslutsam om att någon annan bär dom åt henne.
 
Sen har jag har en livsåskådning utan Gud. Men jag slänger in dubbelmoral i den under olika situationer. Så den håller aldrig. Den håller då saker fungerar men faller isär direkt det mörknar. Så jag står där liks förbannat lika ensam och försöker desperat att hålla mig ovanför vattenytan då jag är på väg att drunkna.
 
Så jag skulle gärna vilja ha någonting som håller mig flytande. Mer än bitchen i mig som vägrar ge upp, trots kallsupar. För min livsåskådning håller inte alltid för alla situationer. Tyvärr. Den är inte idiotsäker. Men samtidigt är jag så oreligiös att en Gud aldrig skulle kunna hitta vägen till mig. Så.

"För att det har varit en förjävla värdelös start på det här året"

Innan förra fredagen så var det ett halvår sedan jag hade en panikångestattack sist. Nu har jag haft två stycken på 8 dagar. Två stycken som har vänt mig ut och in och har slitit mig i tur. Två stycken som har varit alldeles för stora. Under tiden jag hade den första ringde jag och pratade med pappa. Han hörde inte mycket av vad jag sa. Men han var chockerad att jag hade fått den.
 
Han tyckte att jag hade verkat så stabil och glad. Det enda jag fick ur mig var att det var vad alla hade trott dom 7 första åren av min sjukdom också. Ingen såg.
 
Skillnaden nu till förut är att jag har varken styrkan eller orken att dölja det. För jag har inte samma träning längre. Man faller ur efter månaderna man har ansetts frisk. När man väl får ett återfall blir man grön igen. Även fast man är en erfaren veteran och vet hur allt ska tillrättavisas och handskas.
 
För jag vet hur jag ska bli stabil och frisk igen.  Vad jag måste göra och hur jag ska gå tillväga. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Hur mycket jag måste offra och hur mycket jag kommer att missa på vägen. Allt kommer att handla om prioritering. Djur, skola och familj. Sen blir det åter igen ett test på vilka som är riktiga vänner och inte.
 
Det är enligt mig alltid lika spännande. Hela sommaren har varit ett frågetecken på när jag kommer att falla tillbaka, inte om - utan när. Redan då förlorade jag folk. Nu när skiten verkligen är här så lär väl "vänner" droppa döda som flugor i solskenet. Medan dom riktiga kommer att vara där dom bra dagarna och stötta mig dom dåliga.

"Jag kommer alltid att vara min egen värsta fiende"

Jag kan inte sluta fundera på ifall mina hjärnspöken någonsin kommer att flytta ut. Skaffa sig något eget. Eller om dom alltid kommer att hyra ut i andra hand och komma instapplande när fan dom än känner för det.
 
Ifall jag alltid ska behöva vara beredd på att det KAN krävas all styrka jag har för att ta mig upp ifrån sängen på morgonen. Ska jag alltid veta att när jag är som lyckligaste kan en känslometeorit komma och slå mig kall och mörk, helt utan anledning.
 
Ska jag alltid behöva känna mig tom, otillräcklig och udda. Kommer jag alltid att känna mig som en ensamvarg som känner sig missplacerad överallt. Det verkar inte bättre. Alla återfall skapar nya ärr, Som gör varje resa svårare. Så just nu är energin låg och jag håller mig på min kant.
 
För sommaren har varit tuff och den har satt sina spår. Jag har säkert förlorat ett flertal människor som inte orkar med mitt avstånd längre. Jag har inte varit någon bra kompis och jag vet inte när jag kommer att kunna bli det igen. Jag måste först bli bra mot mig själv - vilket jag vet av egna erfarenheter är betydligt svårare än vad det låter,  
 
För jag kommer alltid att vara min egen värsta fiende.

"Som en speedad bäver på hasch"

Kan inte påstå att det är mycket som har fallit på rätt plats på slutet. Är som en vandrande hormonbomb med ständig mens. Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att jag var gravid. Är stundtals inte så speciellt rolig att ha och göra med. Temperamentet är på 180 grader och stubinen är för ofta alldeles för lättantändlig.
 
Kan bli förbannad för att jag snubblar över en tröskel eller för att dörren inte går igen som den ska. Har alldeles för mycket i huvudet och jag vet inte vart jag ska placera det. Övertänker som en speedad bäver på hasch och förstår inte ens hälften av vad som snurrar runt där inne.
 
Jag börjar bli allergisk mot mig själv och det är inget bra jävla tecken.

"Ni försökter ställa mig mot väggen men jag står aldrig still"

Depressionen är tillbaka i en mer ångestdrivande position. Diagnosen kom även som en käftsmäll med posten och psykologen och läkarna som gav mig den var nära på att få ett eller två slag dom med. Så jag är en veteranare tillbaka på en gammal räls.
 
En veteranare som kan mer om det här än vad dom som gav mig diagnosen kan. Nog för att dom kan faktan som dom har läst ur ett antal böcker, men jag kan verkligheten efter flera år på spelplanen. Så hela grejen med att dom ska behandla mig som en nyfödd defekt kyckling, det gör mig mer förbannad än deperimerad.
 
Jag har besegrat depression och satt game over på ångest. Så skjgwkgwghwjggjwkalösfwihimna era jävla idioter.
 

"Ett slag av verkligheten"

"Saknaden är som ett virus och hela staden är infekterad. Du är överallt trots att vi aldrig möts och jag gömmer mig bland ångesten. Spriten har skrivit krossad i pannan på mig och blicken är död. Välkommen söndag, du underlättar ingenting". 
 
Och folk undrar varför jag aldrig dricker längre. För det är som att välkomna djävulen med öppna armar. Och dom kallar mig ångestdriven, men dom vet ingenting. 

"Together forever, never apart, maybe in distance but never in heart"

Det är ganska fint att ha två tandborstar i hållaren istället för en. Att få ställa fram en extra tallrik vid middagen. Att ha någon att säga hej till när man kliver innanför dörrarna hemma. Att få ställa in en dubbelsäng i sovrummet istället för en enkel. Att istället för att säga ditt och mitt kunna säga vårat.
 
Det är en känsla av trygghet. En trygghet jag aldrig kände ett behov av förut. Sen mötte jag dig.

"Kan jag så kan ni"

Jag är så less på alla svaga människor utan självrespekt. Alla som kryper för idioter och söker bekräftelse. Alla som kryper för sina äckliga respektlösa pojkvänner/flickvänner för att dom är så jävla rädda för att bli ensamma. 
 
Jag tänker inte lyssna på er längre. Jag tänker inte stötta folk som ändå inte ens försöker göra någonting åt sina problem. Tänker ni fortsätta att leva kvar i era problem utan den minsta ansträgning, be my guest. Då får ni fan i mig skylla er själva också. Jag stöttar gärna dom som vill förändra sitt liv. Ni andra - något medlidande från mig kommer ni aldrig att få. Jag säger inte att det är lätt att förändra sitt liv. För jag vet att det är ett rent jävla satans helvete och det tar tid och beslutsamhet.
 
Men smärtan är något man ska utnyttja till någonting bra och inte använda för att tycka synd om sig själv. Vissa dagar kommer alltid att vara svårare, då är en hel del helt omöjligt att ta tag i. Men det viktigaste är att man försöker och sen fungerar det inte alla gånger, då är man sängliggandes. So what. Det är ett steg närmare till något bättre iallafall.

"Wild heart's can't be broken"

Jag är less på alla som säger att kärlek gör ont. Det gör inte ont. Smärtan av att bli lämnad, stå kvar ensam och naken kvar efter att ha blottat hela sig själv. Det gör ont. Om inte det, så gör det rätt ont att ge bort sitt hjärta till någon som inte uppskattar det. För att sedan köra det igenom en mixer och behålla resterna. Men i slutändan så är kärlek det enda som gör smärtan värt det.
 
Men den största anledningen till varför jag aldrig kommer att lita på kärlek, söka efter det eller tro på det. Är för att jag vill ha kontroll. Det finns igenting i kärlek och känslor som innehåller kontroll. Nada. Men det ändrar inte faktan att jag redan är fast. Jag behöver inte söka. Jag vet redan vart det finns. 
 
För det finns en person. Endast en. Alltid gjort och kommer alltid att vara, just en. Trots att det var länge sedan det var du och jag nu. Tills dess håller jag mig - Solo. 1+0. Mig. Jag. 
RSS 2.0